Personliga berättelser #mintranshistoria

Vill du berätta?

Din berättelse är unik, oavsett om du är transperson, närstående eller har andra erfarenheter som berör trans. Din berättelse är också en del av en gemensam erfarenhet.


Det finns en ganska ensidig bild av transberättelser i media idag och vi kan bredda den tillsammans. Var med och skriv din historia i sociala medier med #mintranshistoria och tagga oss med #transammans. Många behöver läsa den.


På vår Instagram har vi samlat många korta berättelser i "händelser". De finns sparade i profilen.

Du kan också skicka in din text i formuläret så samlar vi berättelser på den här sidan.


Skicka in din berättelse

#mintranshistoria

Mio, 21

Jag heter Mio, jag fyller 21 om ett par veckor och jag är en av de mentalt instabila, förvirrade ungdomarna Uppdrag Granskning varnade dig om. Finns ingen ände på vad som går att kritisera med deras inslag men summa summarum är att det är patetiskt att de har mage att påstå att det inte handlar om transpersoner när de låter en mamma felköna sin trans-son och kontinuerligt kallar mig, min pojkvän och många fler "flickor som vill bli pojkar", allt detta i statligt sanktionerad tv som transpersoner hjälpt till med att finansiera med skattepengar.


Jag är icke-binär, men om det finns någon märkbar lutning så lutar jag mer mot kille, jag är kanske 30% kille, 70% ???, 0% tjej. När jag var liten kände jag att jag kunde relatera till transkvinnors berättelser, men jag var under intrycket att det enda sättet att vara trans på var att vara "en tjej i en killkropp" (ursäktar utdaterat begrepp) så hur kunde jag vara trans om jag redan var en tjej?


Det tog tills jag var 15 innan jag hade tillräckligt med kunskap och självinsikt att inse att jag inte var bekväm med idén att vara en tjej, inte nödvändigtvis för att jag var en kille, jag ville bara göra min egna grej. Förnekar inte att det kan ha med min autismspektrumstörning att göra, om kön är en social struktur så är det självklart att jag som autist tacklar det annorlunda än vad som förväntas enligt normen, precis som med alla andra aspekter av det sociala samspelet. Det betyder inte, som UG kanske implicerat, att jag är mindre trans på grund av min mentala hälsa. Har även klinisk depression som mynnar ur mobbning som spökat genom hela skoltiden, men även den transfobin jag utsätts för. Transpersoner lider av mental ohälsa på grund av transfobi, de är inte trans för att de lider av mental ohälsa.


Jag är i skrivande stund i ett tidigt stadie i min transition. Jag tvekade länge på att ta kontakt med transvården för att jag hade hört skräckhistorier från de mottagningar närmast mig, och det var först för lite mer än ett år sedan som jag skickade in en remiss till ANOVA (tackar min släkt i Nacka enormt mycket för att de låter mig bo hos dem när jag får kallelser). Jag har haft två möten och har inte fått vare sig diagnos eller behandling. Det är en lång process och jag är medveten om det. Jag hoppas bara inte att UG gjort processen längre än vad den behöver vara.

Jag avslutar med ett porträtt jag ritade för att bearbeta den ökade transfobin i sociala medier som UG fostrat, med några ord från Frankrikes bidrag till årets Eurovision, ett bidrag med starkt queertema framfört av en HBTQ-person. Jag har varit tyst länge nog, och ingen kommer kunna tysta ner mig längre, ju förr ni accepterar det, ju bättre.

Transmamma, 68, Stockholm

Jag är mamma till en transperson, som kom ut vid 25 års ålder. Det jag verkligen saknade då var andra transföräldrars berättelser, så jag hoppas många sådana kommer här för nyblivna transföräldrar att läsa. Chocken var stor när mitt barn kom ut! Jag visste absolut ingenting om trans då. Mitt barn hade mått psykiskt dåligt sedan puberteten, inte klarat skolan, skurit sig och sökt hjälp gång på gång. Mycket självmordstankar. Ingen i familjen, inte hen själv heller, förstod hur det kunnat bli så här illa med denna smarta levnadsglada människa! När hen kom ut tänkte vi att detta nog var svaret! Hen var trans och hade bekämpat det i sig själv under alla dessa år. Det var en lättnad, nu kanske allt skulle bli bättre! Enkelt var det inte, 13 års psykisk press sätter sina spår, det löser inte upp sig och försvinner i en handvändning. Men nu när transitionen är klar finns ändå hopp om en framtid, ett liv att bygga. Om bara Försäkringskassan kunnat stötta hade det gått fortare att komma på fötter igen.


Som mamma till denna underbara,kloka.starka person har jag lidit svårt under den här tiden. Jag blev tvungen att omvärdera de senaste 25 åren, försöka se dem i ljuset av att mitt barn varit trans från början. Ändra min historia. Titta i fotoalbumen, prata med andra anhöriga. Hade detta märkts under barndomen, hade vi missat något, hade jag gjort något fel med babyn i magen? Sedan sorgen över att inget varit som jag trott. Sorgen över att mitt barn skulle opereras, sorgen över att aldrig mer få höra hens ljusa skratt. Gud, vad jag har gråtit av saknad efter det barn jag trodde att jag hade! Det är ju samma barn, men ändå inte... Kampen att öva in nytt namn, nytt obekvämt pronomen. Öva öva öva! Inget av detta vet mitt barn. Det är mina problem, min sorg. Mitt barn har nog med sina egna bekymmer och får aldrig tro att hen gjort mig illa! Det har hen ju inte gjort heller. Hen har bara gjort det som måste göras, med stort mod och styrka. Hen har ju liksom jag fått skriva om sin historia. Och dessutom varit tvungen att göra om sin kropp, lära känna den på nytt.


Till alla nyblivna transföräldrar vill jag säga, misströsta och förtvivla i smyg, visa ditt barn att du står bakom hen hela tiden. Låt hen tvivla och vackla öppet, bara stå där och beröm hen som vågar tänka fritt. Endast om du alltid är positiv kommer ditt barn våga anförtro sig till dig. Det är så lätt att börja försöka tala barnet tillrätta, så tvivel i hens själ, för att man är livrädd att hen är helt fel ute, och hen har ju varit så ombytlig och instabil i alla år!. Men häng med i svängarna och lita på att ditt barn kommer att välja rätt väg. Och sist men inte minst: du vänjer dig! Vips har du varit transförälder i tio år och det känns helt naturligt! Sorgen djupt inne i hjärtat får du kanske leva med, det är ingenting konstigt eller fel med det. Kom bara ihåg att den är din att ta hand om!



Aaron, 20

Hej mitt namn är Aaron, det brukade vara Sam, och innan det mitt födelsenamn Emma. Jag har valt att byta namn till Aaron för att det inte är könsneutralt. För det verkar som vad jag än gör för att se ut och uppträda mer "manligt" så blir jag felkönad. Jag kom ut som transkille 2015 när jag var närmare 17 år. Efter att ha gått och funderat, hatat mej själv, skämts, i ca 2 år. Innan dess hade jag aldrig fattat att jag verkligen var kille, visste att jag var annorlunda än dom andra tjejerna. Men när jag väl hörde om att transmän existerar så var det som att glödlampa tändes över mitt huvud. Nu sprids det information från media som får människor på internet och i min omgivning att tro att transpersoner bara är psykiskt sjuka, att vi får vård lika snabbt som vi ber om det, att detta inte är något vi funderat över långt tid innan vi kommer ut. Jag blir ledsen när jag ser hur det pratas om transpersoner på ett negativt sätt. Ja, jag må ha autism, lida av psykiskohälsa, men dessa saker betyder inte att det bara är en fas, att jag bara hittar på. Ja att genomgå könsbekräftandebehandling är ett stort beslut som kommer påverka resten av mitt liv. Men om jag är säker på att det är rätt för mej efter många år av funderingar, ska jag inte få hjälp då? Det kanske verkar som ett stort beslut för andra, men för mej är det så självklart. Äntligen ska jag få leva som den jag verkligen är. Alla människor tar stora beslut nån gång i livet. Varför ska mitt beslut vara mer problematiskt än alla andra stora beslut? Jag BEHÖVER det här för att kunna leva vidare. Det är inte något jag har kommit på under en natt. Det är något jag tänkt på i flera år. Och det är MITT beslut att äntligen få vara lycklig.



Carin, 50+, Västerås

Att berätta för släkten. Mia gruvade sig. Vad skulle de tro? De skulle aldrig förstå. Kanske tänka att det bara var en barnslig nyck. Att det här med utredning bara var trams. Mia tänkte på sina egna reaktioner. Om hur svårt hon hade att fortfarande föreställa sig att hennes dotter skulle bli en man med mörk röst och skäggstubb. Var inte det konstigt? Hon skämdes för sina tankar.


På jobbet fanns en man som blivit kvinna. Han hade varit runt 55 när han påbörjade sin utredning. Mia mindes chefens utrop första gången kollegerna berättade om medarbetaren.

– Va ska han skära av sig pitten?!

Så grovt, tänkte Mia då. Även om chefen inte hade sagt det mer än i kretsen av fyra personer. Det fanns också en avlägsen ung släkting. En slags brylling. De träffades inte ofta. På begravningar eller större bröllop. Han var några år äldre än Freddy. Född Agnes. Nu Andreas. Som Mia hade fått det berättat för sig, hade han fått stöd av sin mamma, men pappan hade inte velat acceptera. Så okänsligt tyckte Mia. Så kan man väl inte göra mot sitt barn. Det var då det. Nu förstod hon. Det var så enkelt att moralisera över andra. Att tänka vad som är rätt och fel. När det låg alldeles inpå skinnet blev allt så mycket svårare. Att det handlade om ens eget kött och blod. Om ens barn som växt ur ens kropp. Men nu en egen person med egna känslor ett eget liv. Mia hade svårt att ta in. Att Freddys kropp. Hennes lilla flicka inte skulle bli en kvinna. Utan en man. Mia tog det en efter en. Tyckte det var lika jobbigt varje gång. Men sa åt exmannen att han fick ta det med sina föräldrar, Freddys farmor och farfar och de andra. Fast ingen förfasade sig. Ingen sa: att det går nog över. Ingen sa: vad händer om hon ångrar sig. Ingen sa: vad är det för påhitt. Ingen sa: det är ju för att du aldrig satte på henne rosa kläder och gav henne ett barbiehus i julklapp och lät henne gå på balett. De sa: Hur länge har det varit så? Hur mår Freddy nu? Hur går det i skolan? Morfadern ställde en bekymrad fråga om Freddy skulle växa när han fick testosteron. Han var ju så kort.

– Nej, han kommer inte växa mer.

– Är det alldeles säkert? Jag minns hur det var med din farfar. Han var så kort, men när han ryckte in i det militära började han växa. Så man kan nog växa tills man fyller 19– 20? sa morfadern förhoppningsfullt.

– Läkaren säger att Freddy inte kommer växa. Han kommer aldrig bli mer än 1,60, sa Mia men tyckte det var lite rart med morfaderns bekymran och försök att trösta. Att fokusera på längden var också ett sätt att engagera sig. Längden var faktiskt något en av de saker Freddy störde sig på mest och ständigt upprepade men som han brottades med att försöka acceptera. Att han alltid skulle vara en kort kille. Kanske var det en bidragande orsak till att den japanska populärkulturen var så intressant. Japanska män var inte långa.



Milli

Jag är mamma till en fantastisk liten tjej (född i en pojkes kropp) på snart 6år. Redan när hon låg i magen kände jag att det var en tjej. Sedan innan har jag ett barn av varje kön och det fanns ingen önskan om att få en kille eller tjej (jag märker att vissa tänker att man lägger över sin egen önskan om ett visst kön på barnet). När vi väl var på ultraljudet såg vi tydligt att det var en kille. Jag hade då inte en tanke på det här med trans och jag tyckte det kändes så konstigt då jag varit så säker. I alla fall ställde vi in oss på att det var en pojk vi skulle få. Tiden gick och jag sa ofta att vi hade ett barn av varje kön då minsta alltid upplevts som "mittemellan". Men det blev alltmer tydligt att hon föredrog sin systers kläder framför sina egna mer "pojkiga". Som 3åring gick hon ofta i klänning och när hon var 4 började hon uttrycka att vi måste sluta säga han/honom. Då hade vi sagt att "han är en kille som gillar ha klänning" till kompisarna på förskolan som ofta frågade. Hon hade då långt hår och såg ut som vilken tjej som helst. Så vid 4,5år hade vi ett möte med förskolan och alla började säga hon/henne. Efter det trivdes hon mycket bättre på förskolan. Vi har pratat om att man som pojk kan gilla vad man vill i klädväg och även lekar men hon säger alltid att "mamma jag vet det, men JAG är en tjej". Hon älskar nagellack och läppglas om hon själv får välja (själv är jag inte så intresserad av smink) och bytte som 4 åring ut alla kalsonger och de kläder hon tyckte att "de är ju för pojkar". Det har aldrig varit några tveksamheter. Hon är så övertygad om vem hon är. Än så länge gillar hon sin kropp och vet att det finns flera flickor som föds med snopp och att hon är alldeles perfekt som hon är. Hon gillar även sitt namn som är ett "pojknamn" för hon tycker att både flickor och pojkar kan heta det. Jag är så tacksam att hon är trygg i sig själv och önskar så att hon fortsätter acceptera den hon är.



Mamma till transkille 14 år, 46

Mitt barn föddes med biologiskt kön som flicka, men identifierar sig som kille, är nu 14 år. Har sedan han var liten alltid lekt med killar och trivts bäst med det. I förskoleklass fick han sin första bästa vän, en kille. De var bästa vänner fram till 4:e klass. I 3:e klass kom han fram till mig och sa plötsligt: mamma ! Jag vill hellre vara kille än tjej. Jag blev jätteförvånad, hade inte väntat mig detta. Det kom så plötsligt och visste inte vad jag skulle svara. Han sa inget mer och vi pratade inte mer om det. När han sedan började 4:e klass började han må dåligt, drog sig undan till sitt rum. Började med självskadebeteende. I 5:an fick han mens och då blev det värre, han mådde sämre. Vi fick då hjälp av psykolog på barn och ungdomsmottagningen under nästan 1 år. Då berättade min son hur han kände inför sin kropp och att hans könsdysfori ökat i och med att han fick mens. Allt blev så påtagligt då, att kroppen var fel. Psykologen skrev då remiss till Könsdysforimottagningen och vi fick vänta 6 månader på den utredning som nu påbörjats. 3-4 träffar med utredningspsykolog som tog 2 timmar varje gång för att utesluta ev andra psykiatriska diagnoser. Även vi föräldrar fick fylla i ett omfattande formulär och lämna in på första besöket. Vårt barn har fått fylla i flera formulär och svarat på många frågor. Han har inte tvekat nån gång under de här åren hur han känner sig. Däremot har hans psykiska mående försämrats och skolan blir lidande med mycket frånvaro pga könsdysforin. Nu väntar vi på att få komma till barnendokrin för att han ska få påbörja behandling med stopphormoner för att slippa mensen. Dit är det 6 månaders väntetid minst. Vi har också fått besked att det är åldersgräns på mastektomi och på att påbörja testosteronbehandling. Det är jobbigt som förälder att se sitt barn må dåligt pga sin kropp och all väntan. Det är en lång process känner jag och psykologen har varit mycket professionell men den långa väntan är extremt jobbig. Önskar att det gått fortare för att börja med stopphormoner för att slippa mens och hormonsvängningar/ pms. Då skulle han få en möjlighet att fundera över sin kropp tills han kan få börja med testosteron. Han har bra kompisar i skolan och på fritiden och det är jag så tacksam över. Jag tycker inte det ska bli en lagstiftning på att man måste vara 25 år innan man gör en könskorrigerande operation. Så länge skulle inte min son orka vänta. Och jag vill ha mitt barn i livet.



H, 27, Stockholm

Under hela min uppväxt tänkte jag att det handlade om kroppskomplex. Jag tänkte att det nog var normalt att hata sin kropp, alla tjejer gjorde ju det. Det var nog något som skulle gå över när jag vant mig vid förändringen som puberteten innebar. Medan de andra pratade om storek och form handlade det för mig om existensen. Det spelade ingen roll för mig hur mina bröst såg ut - det handlade om att jag hade bröst. Jag ville bara att de skulle bort och jag var så arg på min kropp för att den hade växt fram sådana åt mig. Jag kände länge att jag var fel sorts kvinna och om jag bara anpassade mig så skulle jag må bättre. Jag har alltid gillat feminina sammanhang. Och nu menar jag stereotypa sådana där vi pratar på djupet om känslor, fikar och stöttar varandra. Jag fann mig aldrig i grabbiga rum och jag tryckte undan mina känslor ännu mer. Jag hade en klar och tydlig bild av hur en skulle vara som transman och jag hittade inte mig själv inom den bilden. Jag hade aldrig varit en pojkflicka och jag var väldig duktig (utåt sätt) på att passa in i den feminina rollen.


Det var först när jag hittade nya sammanhang efter gymnasiet som jag började förstå att det är okej att vara på olika sätt utan att det behöver att ha att göra med sin könsidentitet. Det låter i efterhand banalt men det var viktigt för mig att träffa feminina män, maskulina kvinnor och umgås med människor som hade sin könsidentitet utanför det binära. Jag vägde länge för och nackdelar socialt med att söka hjälp. Hade mycket destruktiva tankar kring att jag var äcklig, folk skulle sluta umgås med mig om dom visste och jag spenderade många kvällar och nätter med panikångest och/eller i fosterställning. Samtidigt som jag passade bra in (utåt sett) i den feminina rollen blev det ändå bara värre och värre. Min sociala ångest ökade och jag ville inte gå ut för länge ifall jag behövde använda toaletten. Jag gick inte på klubbar som hade uppdelade toaletter och begränsade min vardag då jag blev stressad av att vara på nya platser. Jag ville inte påbörja en ny utbildning och jag utvecklade telefonskräck eftersom personer bara hörde min ljusa röst etc etc. Jag hade hållit det hemlig i hela mitt liv, främst av rädsla att inte bli tagen på allvar, förskjuten från samhället och hatad. Jag har alltid haft varma och snälla människor i min omgivning och en bra uppväxt så det handlade mer om mina egna tankar och rädslor. Men en dag råkade jag säga det till min flickvän, det liksom flög ur mig. Till min förvåning sa hon INTE ”nä fy vad äckligt”, hon dumpade mig inte utan sa bara att hon redan förstått det. Sedan sökte jag till ANOVA samma vecka. Det gav mig gav mig styrka att komma ut till min familj.


Min mamma blev först chockad och oroad. Det följde många samtal där jag förklarade mina känslor, att jag skulle söka vård och jag förstod att hon var mer oroad än hon ville visa. Jag är väldigt glad över min mammas reaktion, hon vände den aldrig emot mig utan såg det som sin uppgift att utbilda sig själv. Från början var allt väldigt nytt för henne men hon såg till att utbilda sin arbetsplats (de är nu HBTQ-certifierade) och hon har gått med i ”stolta föräldrar” för att få kontakt med andra i samma situation som henne. Jag tror att anhöriga kan behöva att själva genomgå en process och mitt starkaste råd är att göra det tillsammans med andra. Jag orkade aldrig ge mamma all information hon behövde och jag är nu tacksam och glad att hon tog sig tid att finna den någon annanstans. I efterhand önskar jag att jag anförtrott mig till henne tidigare. När jag sökte till ANOVA var jag nyss fyllda 23 år. Jag hade en tydlig och klar bild av vad som var fel på min kropp och otåligheten växte i mig. Drygt tre år tog det för mig att bli så klar som jag känner att jag behöver. Jag har fått mörkare röst, har fått operera bort mina bröst och uppfattas av omgivningen som man. För mig innebär detta en stor stor lättnad i mitt liv och jag kan få ut så mycket mer livskvalité idag. Men det har varit en lång process dit, jag gick parallellt med utredningen i terapi varje vecka i 2,5 år. Jag har vänt upp och ner på mina tankar och känslor. Men för mig har det varit värt det. Jag har börjat min utbildning, har inte längre varken telefonskräck eller panikångest. Jag inser i skrivandets stund att jag inte haft panikångest på över två år och jag kan vara i offentliga sammanhang utan att oroa mig för mitt mående. Idag har jag inga andra mediciner än mina hormoner och jag tar inte längre anti-depressiva.


För mig handlar det inte om att jag ska förändras som person för att jag har genomgått könsbekräftande behandling. Jag är fortfarande feminin, pratar känslor och tycker om i stort sett samma saker som förut. För mig handlar det om att jag äntligen kan sluta fred med min kropp. Jag kunde inte fungera utan att få behandling och det enda jag kan ångra är att jag inte sökte hjälp tidigare. Idag är jag 27 år och tänker knappt på min könsidentitet längre. Istället har jag nu möjligheten att äntligen fokusera på livet, min utbildning och framtiden. Något som jag inte trodde skulle hända mig.



Linda Lindholm, 44, Bålsta

Jag är förälder till ett barn med transidentitet. Hon föddes i en pojkes kropp, men har alltid varit annorlunda, jämfört med andra pojkar. Hon valde ofta det som många flickor skulle välja att leka med, t.ex. klänningar, dockor och favoritfärgerna var rosa och lila. Mitt barn har tidigt sagt att drömmen är att stå på melodifestivalscenen och ta ljusa toner. När hon kom ut som trans, vid 13 års ålder, hade hon mått mycket dåligt under några år. Hon hade haft ångest och migrän som gjort det svårt att vara i skolan. Hon hade också börjat förstå att hennes dröm aldrig kunde gå i uppfyllelse, då hon snart skulle få en mörk röst. Vi ställde oss i kö till vården och hade tur, som fick komma till dem inom 6 månader. Vi har varit på många samtalsbesök och många tester har gjorts. När hon fick stopphormoner började hon äntligen att må bättre. Först då kunde hon andas ut och den svåra migrän hon gått med var som bortblåst. Hon kunde äntligen börja ta ikapp allt hon missat i skolan. Hon ville ju så gärna komma in på en utbildning för att bli musikalartist. Melodifestivalscenen har bytts ut mot drömmen om att få spela med i en musikal på Broadway. Om hon inte fått stopphormoner i det kritiska läge hon var i, så hade hon troligtvis inte levt idag. När hon väl sa att hon var trans, så var det ingen tvekan om saken för oss föräldrar. Alla pusselbitar föll på plats! Jag önskar bara att jag haft mer kunskap om att vara trans, så att jag förstått det tidigare. Idag är hon 17 år och går på ett musikalgymnasium i Stockholm. Hon är fortfarande första sopran och hennes dröm lever vidare!



Mamma till William, 9, Västra Götaland

När min son William (född Wilma) för första gången nämde att han är en kille var på en lekplats, var hösten efter att han börjat förskoleklass. (6år gamal) Han lekte på en lekplats med massa okända barn och mitt i leken sprang han bort till mig och sa: ”Mamma om du ska ropa på mig så säg Oskar!” ”Öh...okej!” Svarade jag förvånat. Jag behövde aldrig ropa på honom så jag behövde aldrig använda namnet Oskar. Hösten och vintern gick och livet fortsatte som vanligt. Tills våren när han senare skulle fylla sju. Då blev han ofta ledsen på kvällarna och jag lyckades inte få honom riktigt glad. Han nämde ofta att han ljugit. Och jag frågade när han har ljugit. Och han svarade att han ljugit ofta på dagis. Och jag svarade att det självklart inte är bra att han ljugit men det var ju så länge sedan och det viktiga är att han inte fortsätter att ljuga mer. När jag frågade vad det är han ljugit om kunde han inte svara mig. I samband med detta nämnde min mamma att ”hon är nog en pojke”. Jag kände ju skillnaden på honom och hans två år äldre syster att dom inte var riktigt ”lika”. Han älskade spindelmannen och valde aldrig att ha klänning. När dom lekte mamma-pappa-barn var han alltid storebror eller hund. Han har alltid älskar vuxna män och tytt sig till dom och lekt jättebra med både pojkar och flickor. Självklart kan man göra allt detta även om man är flicka (jag var likadan!) men det var en väldigt kontrast till storasyster som vart helt tvärtom! En kväll under den perioden när han var ledsen nästan varje kväll lyckades jag tillslut få ur honom vad det var han ”ljög” om. Han är en kille! Ingen i vår bekantskap blev särkillt förvånad när vi berättade! Klart att han är en kille! Det var som om bitar föll på plats! Både för oss men mest för honom. Han fick en ro! Jag minns första gången jag ”skällde” på honom genom att markera genom att säga högt hans nya namn: William!! När jag såg lyckan i hans ögon när jag skällde på honom, med det namn som han identifierade sig som, log vi båda två. Nu! Nu är han på plats i livet! Snart fyller han nio och han har levt som William i två år nu. Han en en trygg och glad unge som inte mer ligger på kvällarna och gråter och säger att han ljuger mer, nu är han sann mot sig själv.



Ulrika, 48, Hallstavik

Jag är förälder till min älskade son, född i fel kropp. Tyvärr vågade inte vår son berätta något för oss förrän han var fyllda 14 år. Han hade då gått från att ha varit en glad och sprallig unge som älskade spela hockey och innebandy med killarna till att bli nedstämd, bära alldeles för stor kläder, gå framåtböjd, sluta spela sitt älskade hockey för att han i och med puberteten inte kunde byta om tillsammans med killarna, slutade bada, fick självskade beteende mm mm. I början på 2012 vågade tillslut sonen berätta för oss genom ett sms. Han hade fått tips av en klasskamrat om en transtjej som bloggade och hon hade fått hjälp. Vid den här tiden fanns det i princip ingen info om transgender personer som det finns nu. Vi som föräldrar stod ganska handfallna och visste inte vad vi skulle göra för att hjälpa vårt barn som mådde så dåligt. Jag kontaktade skolsköterskan som försökte få BUP i kommunen att ta emot vår son. De skyllde på att de inte hade någon med den kompetensen, så istället skickade skolsköterskan in en remiss till Utredningsteamet på Astrid Lindgrens sjukhus i sthlm. Under sommaren fick min son möjlighet att gå på samtal hos en sköterska på ungdomsmottagningen i kommunen som hade hbtq kompetens. Han mådde lite bättre under den här perioden och fick bla info om att han kunde få byta sitt förnamn om vi föräldrar godkände det, vilket vi gjorde. I starten på klass 8 fick han hjälp av sin mentor att berätta om sitt nya namn och pronomen. Det mottogs bra och både flera av lärarna och eleverna tyckte det var ganska självklart. Min son har under i pricip under hela sin uppväxt sett ut som en pojke, lekt med "pojk"leksaker och haft ett uttryck som uppfattats som just pojke.


Efter ca 4 mån efter att remissen skickades fick vi komma till endokrinologen på sjukhuset. Läkaren där berättade om vad det fanns för möjligheter att hjälpa min son om det skulle visa sig att han får diagnosen transsexuell. Han berättade bla om stopphormoner och sa att de bla använts framgångsrikt en längre tid på barn där puberteten hade börjat alldeles för tidigt och när det sen hade åldern inne så slutade de med stopphormonerna och deras pubertet satte igång. Min son blev så glad att höra detta eftersom hans mens var något som var så fruktanvärt att ha för honom. Inte bara för att killar inte ska ha sånt, utan framförallt för att han hade smärtor från helvetet de första dagarna han fick mensen. Min son gjorde allt för att hans bröst inte skulle synas och han fick reda på att det fanns något som hette binders som vi såg till att skaffa åt honom. Innan hade han lindat brösten stenhårt med gasbinda eller använt alldeles för små sportbhar. I samtalet med endokrinologläkaren så blev både min son och jag glada över att han skulle kunna hjälpa honom med att slippa den förhatliga mense, men..... innan dess måste sonen få diagnosen transsexuell. Jag frågade läkaren hur han kunde få den diagnosen, och då svarade läkaren att en psykolog på utredningsteamet måste ge honom klartecken för det. Jag blev lite ledsen och berättade att vi inte ens fått någon kallelse till teamet. Vi fick då ett telefon nummer som vi kunde ringa. Jag ringde ett flertal gånger innan jag fick tag i dom. Det visade sig då att remissen "tappats bort", men de hittade den senare. Sen blev det så att jag ringde 1-2 gånger i veckan och tjatade att min son mådde så dåligt i många veckor innan vi tillslut fick tid hos dem, 7 månader efter remissen kom in.


Innan besöket fick vi förälder varsit papper som vi skull skriva om hur vi upplevt vårat barns uppväxt mm mm. Sonen fick också ett papper att skriva om sig själv mm. Vi klistrade igen kuverten var för sig som det stod i instruktionerna och lämnade dem när vi kom till teamet. Vi var alla 3 nöjda med första mötet och hoppades nu på fler möten med psykologen för att se om han förhoppningsvis skulle få diagnosen transsexuell. Vi hade fått information om att utredningen skulle ta ca 1 år och sen skulle sonen även ha "real life experience" i 1 år så han kunde vara 100 på att det här var det han verkligen ville. 3 mån senare fick vi tider hos psykolog som skull utreda sonen och utesluta att det inte fanns fler diagnoser som behövde ställas. Det visade sig att han bara fick diagnosen transsexuell. 1 år efter att remissen skickats fick han så äntligen börja med stopphormoner. Han fick även möjlighet att gå till en logoped på huddinge sjukhus för att träna sin röst mm. Jag bör tillägga att min son under hela denna period mådde väldigt psykiskt dåligt och det var inte många dagar jag fick honom till skolan under den här perioden. Han hade så mycket frånvaro att skolan tillslut kopplade in soc för att få honom till skolan, trots att vi försökte följa handlingsplaner och uppgörelser med mentorer och de andra lärarna. Min son har sedan har var väldigt liten haft svårt att visa känslor. Men de gånger jag som mamma fick panik över att han inte gick till skolan trots att det är skolplikt och min plikt som förälder att se till att han kom dit, så slutade det med att jag ringde och frånvaroanmälde honom ändå. De gångerna skrek han och grät.


De orden han sa gick rakt in i mitt hjärta - mamma, hur skulle du känna dig om du stod naken och tittade dig i spegeln och se en kropp som inte är din.?Jag ska inte ha några jävla bröst och jag vill ha en snopp, inte en jävla snippa. Stopphormonerna gjorde att sonen mådde lite bättre ett tag och var oftare i skolan. Han passerade som kille i alla sammanhang, men hade jobbigt i idrotten med ombyte etc. Skolan hjälpte till med olika lösningar så gott det gick. Under sommarlovet ordnade rfsl roslagen ett transläger i vår kommun och vår son var överlycklig dessa dagar som han tyckte var de bästa i hans liv. Han och vår familj var även med i ett reportage i DN ang translägrey och sonens situation. Han fick förfrågan om det och efter ett tag gick han med på det för han ville visa på att sådana som han finns och att hjälp och stöd finns. Sen gick han in i depression och kunde inte förstå varför det tog sådan tid med utredningen och hur kunde det ta sådan tid. "real life experience" hade han ju mer eller mindre haft långt innan utredningen startade.


På lägret han hade varit på hade han även hört talas om att man kunde beställa testosteron på nätet och de var ingen fara med det osv. Jag blev livrädd och ville inte att han skulle göra något sådant. Min oro använde jag nu återigen när jag "telefon terroriserade" utredningsteamet på AS. Tillslut fick han återigen komma på samtal till dem. Nu närmade han sig 16 år och visste att han då kunde få börja med testo och få mastektomi. Plastikkirurgi vi fick träffa gav min son falska förhoppningar som sa att han skulle få göra mastektomin samma månad han fyllde 16. Han var glad över att få börja med testo och såg fram emot att bli av med de förhatliga brösten. Testo funkade bra, han fick skäggväxt och mörkare röst till stor förtjusning. Mastektomin däremot fick han vänta 6 månader på. För honom hemska månader. När dagen äntligen kom och han vaknade upp och vi föräldrar fick träffa honom så visste vi att vi hade gjort rätt som tillät honom göra operationen. Han log ett strålande leende mot oss efter att ha tittat ner på sin platta bröstkorg. Åren efter detta har varit en "transport sträcka" mot könskorrigeringen. Han har fått göra 3 till operationer vid brösten för att de skulle bli så bra som möjligt. Redan tidigt när han "kom ut" så sa han att han inte ville spara ägg, han ville ta bort allt invändigt som aldrig skulle funnits där från början. Att bli biologosk pappa var inte viktigt för honom. -Jag kan bli pappa på andra sätt! Dessa åsikter har han hållit kvar hela tiden.


Han och vi i familjen har varit med om fantastiska och jobbiga saker som kommit och gått. Han har varit på flera transläger efter det första och även själv haft en föreläsning för högstadieelever om sin erfarenhet, men då i pricip endast tagit upp sånt som kan ge eleverna framtidshopp och positiva saker. När han fyllde 18 år och äntligen fick skicka in ansökan till socialstyrelsens rättsliga råd om byta av personnummer, (juridiskt kön ), könskorrigering och sterilisering var han så nöjd. Men det tog 8 mån innan han fick nytt personnummer. Bytet medförde massa extra göranden bla banken som krånglade med hans konton, högkostnadsskyddet på apoteket försvann, men jag bråkade tills de fixade det mm mm.Det dök upp prat om att vi föräldrar ev inte var det längre åt sonen som vi måste kolla upp, och enligt skatteverket skull de ha fixat det nu. Vi blev så less på att nästan ingenting flöt på.


Sonen hann ta studenten innan nästa omgång med operationer satte igång. Han hinner fylla 20 år innan han blir erbjuden operation av borttagande av livmoder samt senare även vagektomi. Dessa operationer utfördes på huddinge kvinnoklinik och det kändes olustigt att han låg där även om personalen var otroligt proffsiga i sitt bemötande. Båda dessa operationer medförde tyvärr komplikationer båda gångerna. Nägra dagar efter första operationen blev det tyvärr ambulanshelikopter till sjukhuset med kraftiga blödningar och efter den andra operationen blev det efter att ha varit hemma några dagar ambulansfärd in pga hemska smärtor som berodde på inre blödningar efter vagektomin. Sonen har inte ångrat sig ett dugg trots det han har råkat ut för. Så kom då äntligen den dagen han längtat så efter. I december 2018 fick han äntligen sin efterlängtade könskorrigering. Han visste vilken han ville ha och trots att de blev komplikationet även denna gång så ångrar han absolut ingenting.


Han är idag 21 år och var i dagarna och träffade sin kirurg och diskuterade hur de ska gå vidare med de andra lite mindre omfattande operationerna innan sonen är nöjd. Under sonens resa har diagnosen ändrats till könsdysfori ett ord som vi tycker är mycket mer beskrivande. I dag har vi en son som.är väldigt klok, mår relativt bra, otrolig på alla sätt och vis och en förebild för många i hans omgivning. Vi har tittat på dokumentärer, sökt kunskap tillsammans med andra i samma situation, är medlemmar i rfsl, stolta föräldrar mm går på pride och är volontärer på roslagen pride. Vi har även ett otroligt stort närverk med andra i liknande situation.


När filmen the danish girl visades så tittade vi på den tillsammans. Efteråt så rann mina tårar över tankarna på min son. I en sekvens i filmen står huvudrollsinnehavaren naken framför en spegel, hon stoppar in snoppen mellan sina ben och trycker ihop sin bröstkorg så att det ser ut som en klyta mellan brösten och ler ett stort leende mot spegeln. I det ögonblicket ser hon ut som en kvinna. Mina tankar är just då på min egen sons situation och jag inser med smärta att detta förfarande är något han överhuvudtaget inte kunde ha gjort när han kropp var en kvinnas. Jag älskar min son så högt liksom hans syskon. Men han och vi har fått kämpa något så kopiöst för att han ska få vara den han är, och vi är så tacksamma att han finns i livet idag. Det har krävts gråt, ilska, en kämparanda utan dess like och massor med kärlek, kärlek och mer kärlek. Min berättelse innehåller så mycket mer än det jag lyckats få ner här. Men detta får vara nog. Det här var min berättelse #mintranshistoria #transammans



Jennysaga, 44, Eskilstuna

För fyra månader sedan sa min nioåring till mig, ”Du mamma, jag har funderat ett bra tag nu, och jag tror att jag egentligen är en pojke och jag vill heta Isak och inte Alice.” Så otroligt modigt. Det kom inte som en överraskning, Isak har alltid känts som en pojke, men jag har inte velat sätta någon etikett på det förrän det kom från honom själv. Det går ju att vara en tuff tjej i så kallade ”killkläder”, det går att vara något mitt i mellan kille och tjej. Inget är fel. Isak har haft kallingar och killkläder i flera år innan det här samtalet. Jag har alltid varit öppen och pratat om att det är viktigt att få vara den en är. Nu ville min Alice vara en Isak. Helt okej. Vi pratade mycket, Isak visade sidor han läst på nätet och tipsade mig om transammans.se. Jag pratade med min syster som jag står nära. Hon jobbar dessutom på bup, så skönt att ha någon som förstår sig på barn och älskar Isak att ventilera med. Isak var väldigt nervös att berätta för sin pappa och hans fru. Vi visste inte hur de skulle reagera. Men efter några veckor med ångest och en period av att vara Isak hos mig och Alice hos pappa så tog han mod till sig. Det gick bra. De är inte hundra procent på tåget, de vill inte att Isak byter namn hos skatteverket och vill inte att vi påbörjar en transutredning. Men vi hoppas komma dit, allt är fortfarande så nytt. Isak har berättat i skolan för sin klass tillsammans med kuratorn och tjejjouren att han är en kille från och med nu. Han var så modig, svarade på frågor och bemötte sina klasskompisar på ett sådant fint sätt. Även kompisarna ska ha en eloge för att de tog det så bra. Barn är bra på det sättet. Vi läste boken ”Brorsan är kung” av Jenny Jägerfelt och tipsade även skolan om den. Än så långe har vi mest fått positiva reaktioner från människor runt oss, vänner och släktingar tycker att han är modig. Men det är släkten på Isaks pappas sida vi är nervösa för och de vet inget ännu. Isaks pappa vill berätta i sin takt. De bor inte i samma stad. Isak och jag hoppas på namnbyte och att få iväg en remiss för könsutredning innan hösten. Vi får se hur det går när vi två skilda föräldrar som vill olika saker ska försöka dra åt ett och samma håll. Men jag hoppas för Isaks skull att det blir åt det håll han vill och mår bra av. Tack för att jag fick berätta Isaks och min historia.



Eligh, 24, Jönköping

Jag hade ingen aning om vad de komplicerade känslorna jag hade mot mitt kön var när jag var liten, jag var inte det klassiska exemplet av: "Så länge som jag minns så visste jag att jag var en pojke!" för jag visste inte att det var möjligt. Jag trodde känslorna jag hade var normala; att alla önskade att de var motsatta könet. Så jag levde igenom mitt liv med en acceptans att jag föddes som flicka. Jag visste ju inte att det fanns något som hette trans. Dagen jag första gången kom i kontakt med trans communityt så var det så självklart för mig vad dessa människor gick igenom "fastän (jag trodde att) jag var cis", jag tänkte att jag hade en djup insikt som jag borde studera i, jag var jätteintresserad av könsdysfori och att vara trans, för jag förstod, empatiskt, vad de gick igenom. Sen slog det mig liksom en dag, att: jag kanske förstår exakt vad de går igenom - för att jag själv är trans. Då fick jag en våg av insikt över känslorna jag haft hela mitt liv. Att det var könsdysfori som gjorde att alla mina nallar som liten var killar, och när min mamma frågade varför så kunde jag inte säga varför. Nu förstår jag varför jag alltid associerat mig med manligt kön under uppväxten - för att jag alltid varit en man. Jag kunde relatera lättare till mina leksaker och nallar som barn om de var pojkar - för jag själv var det, men jag hade inte orden för att uttrycka eller förklara det som liten. Nu förstår jag också varför jag låg gråtandes med min bästa kompis i telefon när jag var 13 och hade panik över att jag föddes som flicka. Det var inte normalt, jag vill kunna sträcka mig tillbaka i tiden och hålla om mig själv och säga: "Det är okej, Eligh. Vad du känner är normalt, du är trans. Du är inte en flicka. Det är därför du mår så dåligt." Jag är ett klassiskt exempel att det inte alltid är självklart. Speciellt när det inte finns utbildningen till barn att bli lärde om olika könsidentiteter. Hade jag som liten fått lära mig att trans fanns, så hade jag haft vokabuläret att förklara det för mina föräldrar redan för 20 år sedan.



Em, 25

Jag är en ickebinär person. När jag säger ickebinär är det för att jag vägrar tillåta andra tvinga in mig till något jag inte är, att vara där jag är idag tog tid att nå. Innan dess levde jag som ciskvinna och försökte desperat hoppa efter alla förväntningar som hundben, och när jag misslyckades så hatade jag mig själv. Många gånger i tonåren så klandrade jag mig för att vara en dålig flicka, vilket även var varför jag självskadande. När jag kom till Ericastiftelsen så öppnades mina ögon, vi pratade om när endast ett narrativ får höras. Där förstod jag att livet är så mycket mer än jag trott och jag vågade började vara precis så som jag vill. Idag är jag mycket lyckligare och ser med hoppfullhet fram emot när vi inför ett tredje lagligt kön.



(S)

Jag är uppvuxen på 90-talet och början av 00-talet. Det innebär att när jag var tonåring var det först svårt att få reda på något alls om att vara trans, men också att när jag väl fick information fick jag veta att en könskorrigering krävde sterilisering. Det fanns få saker som jag visst om mig själv på den tiden - men en av dem var att jag ville bli förälder. Dessutom befann jag mig mitt uppe i ett inferno av andra problem framförallt orsakade av min familj. Det fanns knappast någon möjlighet för mig att fundera på vem jag var eller vad jag ville. Snarare kretsade tillvaron kring ett akut behov av trygghet och pengar. I försvar dök jag ned i min tilldelade könsroll, jag tänkte om jag gör det ordentligt kommer det till slut kännas naturligt. I början av 2010-talet började det dock med att jag i mitt slösurfande kom över ett TED-talk om skillnaden mellan könsuttryck, könsidentitet, biologiskt kön och sexualitet. Sakta men säkert läste och lyssnade jag på mer information, berättelser och dylikt. Igenkänningsfaktorn blev mer och mer ett faktum. Det är här jag behöver ta upp det yttersta förbjudna; att välja bort att komma ut. För det hade haft för stora konsekvenser för mig och min nya familj. Jag mår bra och min familj mår bra. Ingen har en moralisk skyldighet att komma ut. Det är sorgligt att samhället ser ut som det gör.



Åsa0

Nu måste jag skriva långt. Vill att du som läser ska kunna leva dig in och förstå hur det kan vara att ha ett batn som är trans. Detta är en sann berättelse: Föreställ dig nu att du är förälder till denna trans-kille: Under barndomsåren märks det inte så mycket, mer än att ditt barn är väldigt ointresserad av klänningar och inte särskilt "tjejjig" i sätt eller intressen. Barndomen är trygg, i ett tryggt samhälle med en mamma och en pappa som är lyckliga tillsammans och har ett jämlikt och stabilt förhållande, syskon, släktingar som bryr sig, vänner mm mm Så efter puberteten (Som kom tidigt, redan i 11-årsåldern) börjar ditt barn verkligen hata de feminina delarna av sin kropp, vägrar ha klänningar, gråter floder över brösten som är så fel och så tydligt syns. Ditt barn. Som säger "jag är kille" Som berättar att han blir kär i tjejer. Som efter ytterligare en tid vill dö , skada sig själv, inte visa sig i skolan och gör allt för att de förhatliga brösten inte ska synas. (En del transpersoner har lindat hårt med bandage och skadat både revben och inre organ) Nu finns det bra binders att köpa, men de ska inte bäras under motionerande och inte i mer än 8h. Så transungdomen får välja bort aktiviteter för att inte ha binder för länge. Det är dessutom varmt och obekvämt på sommaren. Du lider med ungdomen över allt detta. Du lider också med honom varje månad när mensen kommer. Den så otroligt förhatliga återkommande plågan som ökar kroppshatet ännu mer. Som känns så fel och pinsamt att man inte ens kan kalla den "mens" utan behöver ett kodord för att minska ångesten.


Är du som läser man? Föreställ dig då om du fått mens och bröst som ung. Det är EXAKT lika fel för en transkille. Som vuxen ansvarig pratar du förståss massor med ungdomen. Ställer frågor, kommer med teorier, har invändningar. Är väldigt skeptisk i början. Förstår inte. Har ingen erfarenhet. Men du fattar när åren går att detta inte bara "går över" Är du en ansvarsfull vuxen låter du förståss också ungdomen få gå hos psykolog och läkare för sitt mående. Det leder till utredning för könsdysfori under flera år (Ja det är så det går till - utredningen är lång) Ungdomen får efter en lång tid stopphormoner. De tas inte under lång tid pga att DÅ finns en liten risk för benskörhet. (Vilket förståss ungdomen struntar i då detta är viktigare än allt för honom. Men föräldrar och läkare samtalar, tar ansvar och har koll för att det inte ska bli under för lång tid. Du som förälder känner dig förståss också extra ansvarig för att komplettera med bra kost, motion etc för barnet) Ungdomen mår nu betydligt bättre efter att äntligen ha fått slut på den ångestframkallande mensen Och självhatet minskar drastiskt . Du märker ett nytt skimmer, ett nytt självförtroende.


Som vuxen fortsätter du förståss prata med din ungdom under åren om hur det är, om något ändrats, ångras och du märker att oavsett vad som sker i ungdomens liv för övrigt - förhållanden, skola, intressen mm så kvarstår detta - oförändrat. "Jag är kille och klarar inte att leva och bli sedd som något annat." Psykologer och läkare med lång erfarenhet konstaterar efter flera år att det verkligen är könsdysfori och tonåringen står i kö för att minska ner brösten och äntligen få slippa den så begränsande bindern. Som ansvarig vuxen fortsätter du förståss prata med ungdomen. Ungdomen har under flera år varit helt på det klara med att han inte kommer kunna bli gravid, amma osv när han genomgått dessa steg. Det vill han absolut inte heller. Det är ju något som kvinnor gör och han vill inte göra det - lika lite som du som är man och läser detta skulle vilja det. Han är helt inne på adoption när han blir vuxen och tycker att det är en bra ide - även ansvarsmässigt: Att ta hand om barn som redan finns, som inte har någon, istället för att "producera nya" Det här är inget lättvindigt för honom Han har självklart funderat massor fram och tillbaka ur alla aspekter. Hans största önskan är förståss att han bara kunde fått födas som en "helt vanlig kille" och slippa allt detta. Som han ofta säger: "Man VILL inte vara trans. Det är alldeles för jobbigt.Om man hade ett val skulle man aldrig välja det." Han har själv tagit reda på massor av info på nätet och via läkarna/psykologerna och längtar väldigt mycket efter att få testosteron och äntligen kunna få skäggväxt och mörkare röst som alla andra killar. Men han har också läst om alla faror med att skaffa testosteron själv, utomlands osv som vissa gör och väntar därför tålmodigt på den säkra testosteron han kan få av den Svenska sjukvården. Står ut med att gå i 9:an som kille utan skäggväxt och med ljusare röst och mer feminin kropp än vad som känns bra.


Nu närmar sig tiden för gymnasiet, för bröstförminskning och att få börja med testosteron och han är SÅ glad. Som ansvarig vuxen är du naturligtvis lite orolig men du har varit med på denna resa länge nu och ser hur din ungdom går från klarhet till klarhet och hur detta verkligen är hans stora längtan. Att få se ut som och bli bedömd som den han är inuti. Hur han kommer att kunna leva och röra sig utan den begränsande bindern, få former som mer motsvarar de killar normalt brukar ha. Känna självförtroende. Känna sig hemma. Detta vill ingen förälder missunna sitt barn. Självklart vill man helst att ens barn inte ska få några mediciner, behandlingar, operationer i kroppen öht. Man har skött denna kropp sen den var värnlös och nyfödd. Det tar tid att vänja sig vid att ens barn inte älskar den kropp man själv älskar så högt. Det gör ont. Men barnets "själ" , barnets inre, barnets självbild, barnets självkänsla, barnets mentala hälsa, barnets lycka, barnets ork att ÖVERLEVA väger SÅ mycket tyngre. Många barn genomgår operationer, medicinska behandlingar som är betydligt svårare och mer riskfyllda. Riskerna med hormonstoppare och testosteron, kontrollerade av sjukvården, är små i jämförelse med mycket annat som många människor går igenom medicinskt. Så. Du är glad att din ungdom är så frisk och stark i övrigt, att han inte har några fysiska besvär och du hoppas att testosteronet blir bra för honom. Han själv är helt övertygad om det (läkare och psykologer som känner honom också) - även om han är klok nog att fatta att testosteron inte är nån "mirakelkur som gör hela livet lätt". Han är alldeles för påläst och begåvad för att tro det. Men han får möjligheten att äntligen se sitt inre speglas i det yttre. Att bli sedd utifrån som det kön han är inuti. Att få passa in bättre som kille och känna sig lite mer "normal".


Som ansvarstagande förälder unnar man sin ungdom detta av hela sitt hjärta och står beredd bredvid redo att rycka in när och hur det än behövs under processen. Och i framtiden. Detta är ett exempel ur verkligheten. Vår verklighet. Finns många många liknande från andra föräldrar. Hörde att en av föräldrarna som medverkade i det nu så omdebatterade Uppdrag granskning själv hade sagt upp kontakten med sitt trans-barn, som förståss var väldigt upprörd över att ha blivit omnämnd så felaktigt av en förälder som inte har koll öht och satt och spekulerade fritt. Är det att ta ansvar? Överge sitt barn. Hur hade du gjort?



Wilhelmina Rudin, 41, Stockholm

Låt oss börja från början, innan du får lite fel tankar. Tänk dig ett liv, där du inte kan vara dig själv. Du är fången i din egen kropp. Du är fri, men alltid fången. Alla dina minnen finns, men du ser inte dig själv i dem. Inte din egen röst, inte din kropp. Du passerar spegeln, men den du ser, som tittar tillbaka, är inte du. Var är du någonstans. Du vet att personen som tittar tillbaka på dig, speglar kroppen du bär. Men du ser ändå inte dig själv. Varje dag, vecka, månad och år, blir man behandlad som någon man inte är. Man har fått vara någon annan hela tiden. Spelat en roll. Varit en skådespelare i en roll utan manus. Man har fått improvisera fram livet man levt. Man är inte äkta, även om andra tror man är det. Inom sig viskar man, pratar, ropar och skriker ut sitt missnöje. Men varför lyssnar ingen? Ingen hör eller ser ditt riktiga jag, den du är, vill vara. Att vara någon annan än andra ser är en, är ett liv, så jobbigt, att många hamnar i depression, djupa kriser, tyngre bördor och kraven på sig att prestera mer, bättre, bäst för att visa sig dugliga. En inre kamp mot världen, för och mot livet i sig, för sinnet och alla tankar som far runt. Man vet vem man är. Men vet någon annan? Törs man berätta - visa - vara? För många är det ett rent helvete att visa sig ute, vakna på morgonen, spendera vardagen. För andra är det lättare. Varför? För att vi är lika - olika? Många i samma situation känner sig inte trodda, blir inte trodda, blir undanskuffade, skrattade åt, misshandlade, och i värsta tänkbara fall, även berövade livet. Varför? För att de är sig själva? Vi har alla våra personligheter, våra liv och erfarenheter. Många stärkande, andra inte. Vi är alla lika i samhället, även om folk inte vill tro på det. Vi ska få ha samma rätt till ett värdigt liv, och må bra. Medan så inte är fallet på många håll.


Var brister det i vårt samhälle, som faktiskt gör att alla blir olika värda i folkets ögon? Varför finns det ett missnöje och omänsklighet gentemot andra medmänniskor? Vi har alla sett olika ut i alla tider. Det är det normala. Vi bär alla en roll. Vår egen roll. Vår rätt att få vara oss själva, oavsett kön, identitet, nationalitet, hårfärg, hudfärg, funktion etc. Vi alla tillhör samhället och ska få känna att vi är en del av den. Tyvärr ser det inte ut så idag. Vi är många idag som lever fel, har levt fel, och alltid kommer leva fel i våra kroppar. En del vågar visa det, en del inte. Många blir accepterade, andra inte. Många känner en skam över sig, andra inte. Vi alla i samhället borde få vara stolta för vilka vi är. Få känna att även andra är stolta över vilka vi är. Vi vill inte vara några marionettdockor, uppvisade djur på zoo, några teaterpjäser ute bland folk. Det kommer inte ske, att vi bara tar av oss masken och fortsätter som det har varit tidigare. Vi vill samtidigt inte vara de som visar upp oss och tar plats, skuttar runt och tjoar över att ÄNTLIGEN få leva. Vi vill leva. Leva normala liv, som alla andra. Alla har vi någon gång, säkert testat att låna någons kläder, klä ut oss till det motsatta könet, för att det är kul, testa och se hur det känns. Många spelar teater, andra väcker upp sitt inre. Många byter om tillbaka till sitt vanliga jag, medan andra skulle önska att maskeraden aldrig tog slut, att den blev verklighet. Det verkliga livet. Har du någon gång drömt om att få vara dig själv? Om du har det, så vet du hur det är. Alltså, om du verkligen har drömt, så starkt att du har känt att det var så verkligt. För att sedan vakna upp och inse att allt var just det... En dröm. Att vara fången i sin egen kropp, är något som tar kraft och tid från en. Tills den dagen man får leva. Vara den man är. Då faller många stenar.


Vi känner alla någon som viker av från normen i samhället. På ett eller annat sätt. Vi som lever i detta fängelse, behöver samhället. Vi behöver en omgivning, stöd, familj och vänner. Vi alla behöver det. Oavsett om man går runt i sitt eget galler eller inte. Vi har även barnen i samhället som lever i sina egna inre fängelser. Barn som inte känner sig rätt i sig själva. Som inte vågar visa sig, låta andra lära känna dem. Verkligen få vara sig själva och leva sina liv. Vi är alla känsliga på våra sätt, och barnen är känsligare i sig. Många tankar i livet och vilka man är. Jag vet många som har förlorat kontakten med sina familjer, släkt och vänner, och där samhället har vänt dem ryggen - bara för att dom har visat sig själva. Barn till sina föräldrar, som blir undanputtade för att föräldrar inte accepterar barnens sanna jag. Många får frågan om man inte har en annan sexuell läggning, då de inte själva förstår att en sexuell identitet är något helt annat. Många föräldrar bryter kontakten med sina barn, för att dom själva anser sig inte kunna “smälta” den nya informationen. Var ligger egentligen problemet alla föräldrar? Vad är det ni ska smälta? Att era barn är sig själva och blir lyckliga, eller att de inte är de ni själva har bestämt att de ska vara? Många föräldrar kommer aldrig få lära känna sina barn, tyvärr, då barnen inte längre har orkat. Barn som själva har tagit beslutet att lämna oss. Barn behöver särskilt mycket stöd för att orka bära sina bördor. Oftast bär de tyngre saker inom sig än många vuxna gör.


Många föräldrar förstår inte hur det är, hur deras barn verkligen mår. Många barn säger att de mår bra, samtidigt som de brottas med känslor inom sig som är gigantiska i jämförelse med föräldrarnas förståelse. Många föräldrar känner att de förlorar sina barn, samtidigt som barnen kommer fram med hur de känner. Barnen behöver inte bli bortknuffade. Föräldrarna måste ta till sig sina barn som de älskade över himmel och jord fram tills dess att barnet berättade vem hen är. Många föräldrar tycker synd om sig själva och drar skam över sig. Känner sig misslyckade som föräldrar när deras son berättar att han egentligen är deras dotter, eller tvärtom. Att deras son har en pojkvän, eller deras dotter har en flickvän. Varför ser inte många föräldrar att kärleken är formlös? Att kärleken är blind och inte ser färg eller form? Och många föräldrar och familjer undrar samtidigt varför man väntade så länge. Hur kan det komma sig att en person som känner sig fel, väntar med att komma fram, om hen ens gör det överhuvudtaget? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag lämnar den tanken öppen för för ens egen fantasi och grubblande. Många föräldrar förnekar sitt barns riktiga jag, och många föräldrar förnekar till och med att de ens har barn efter att barnet som de har älskat så mycket, äntligen har tagit kraft till sig och visat sitt sanna jag.


Samtidigt hittar många föräldrar sig själva och ser sina barn, älskar dem för de dom är och det dom är, deras barn. Att föräldrarna älskar dem oavsett vilka de är, bara de är lyckliga. Vi vill alla kunna gå förbi en spegel och se oss själva. Vi vill alla kunna vakna på morgonen och känna oss rätt. Se och känna oss själva. Känna oss rätt, levande, älskade och behövda. Oavsett om vi lever i rätt kropp eller inte, oavsett om vi har genomgått en förvandling eller inte. Vi alla bör få se oss själva och andra som de personer de är. Vi lever ju i ett samhälle där alla är lika mycket värda, eller? Hur vill vi ha det i samhället? I livet? Hur vill vi må, få vara? Vill vi inte ha rätten att få vara de vi är, få vara lyckliga?



J, 19, kalmar

Jag började min utredning för snart 4 år sedan. Om och om igen har jag svikits av vården. De säger att det är bra att vänta mellan varje möten för att processa vad en pratat om, men jag var redan säker på min identitet innan jag kontaktade transvården. Det tog ett halvår innan första mötet. Det längsta jag väntat på ett möte är 10 månader. Transvården är till för att hjälpa oss transpersoner så vi kan leva ett bra liv precis som alla andra. Men den här traumatiska upplevelsen har gjort min mentala ohälsa värre. Jag litar inte längre på psykiatrisk vård, speciellt inte socionomer. Har inte fått hormoner eller remiss till kirurg för operation. Får förmodligen vänta minst 6 månader på att träffa läkaren för första gången. För min egen säkerhet så förväntar jag mig ingenting. Innan har jag hoppats och varit exalterad. Men varje gång blir det hoppet krossat. Så jag har inget hopp kvar. Jag orkar snart inte mer.



Anderson, 23

24 årig - FtM. När jag var liten så tänkte jag att jag var bara som alla andra barn. Jag tänkte inte så mycket på min könsidentitet - för jag visste inte vad det var antagligen. Jag var bara jag, Inte "tjejen" eller "flickan". Jag lekte mest med pojkar i lågstadiet, men i den åldern brydde sig ingen om det. Först i mellanstadiet började jag känna att flickor skulle leka med flickor och pojkar med pojkar. Jag påverkades inte så mycket av de dock utan hade fortfarande en bästa killkompis men sedan även en bästa tjejkompis. Jag tänkte inte så mycket över mitt egna kön, dock kommer jag ihåg att när man lekte lekar med "roller" (mamma, pappa, barn osv). så ville jag inte vara mamma. Jag önskade inte heller att bära kjolar och klänningar. samt färgen rosa. Jag kommer inte ihåg varför jag kände så, eller så kanske jag bara inte förstod mina känslor då. Genom barndom och tidiga tonåren så utövade jag massor av traditionellt "tjejiga" idrotter, t.ex: gymnastik, trampolin och konståkning. Jag älskade idrotten och är idag fortfarande stolt över det jag lyckades med inom dessa. Men jag kände mig aldrig nöjd med hur jag såg ut och ogillade min kropp väldigt mycket. Det var ungefär som om jag levde i ett grått moln. Det var senare runt 13/14 års åldern som jag upptäckte den japanska kulturen och "cosplay" (där man alltså klär ut sig till karaktärer från spel, filmer, anime, osv.). Jag började delta i denna kulturen och även cosplaya manliga käraktärer. När jag fick gå omkring på mässor iklädd cosplay och då se ut och kanske betee mig mer manligt så kändes det så mycket bättre. Det är en konstig känsla men allt kändes bara bra. Jag fick alltså här redan smygstarta ett så kallat "real-life test", redan innan min utredning påbörjats! Senare genom sökningar på internet hittade jag begreppet transperson och helt plötsligt kunde jag sätta ord på mina känslor. Det var fantastiskt och så lättande. Att det jag kände faktiskt var sant och att jag inte var ensam. Jag fick sedan hjälp av en vän med att ta kontakt med BUP och senare få en remiss till ett utredningsteam. Själva utredningprocessen var såklart väldigt jobbig. Och på ett sätt mådde jag sämre under en period pga de långa väntetiderna. Jag visste ju nu vad som var fel och ville så fort som möjligt stoppa min utveckling åt fel håll. Men man kunde inget annat göra än att hålla ut och vänta. Men den perioden har gjort mig starkare idag och jag är tacksam över allt stöd jag hade. På ett sätt tror jag att jag har haft tur då jag alltid bemötts bra, både av vårdpersonal, samt vänner och familj.



Erik, 17

Jag visste att jag var kille från 4-9 års åldern. Jag bad till gud om att jag skulle vakna upp som kille, grät mig till sömns. Låtsades vara kille online, blev sen lite äldre och trodde jag var sjuk i huvudet. Att INGEN var som mig, tänkte på självmord som 10-12 åring ifall någon fick reda på hur jag kände, vem jag ”låtsades” vara när det själva verket var mitt riktiga jag. Några år senare upptäckte jag för första gången ordet trans, vad det betyder. Att jag inte är sjuk i huvudet och att jag till och med kan få testosteron och leva ett lyckligt liv, älska min kropp. Tog kontakt med umo som ca 12 åring och ville börja utredning. Det fanns bara i stockholm för de under 18. Så jag fick vänta ett bra tag. Sen var kötiden 22! månader. Under tiden utvecklat mer och mer könsdysfori då jag var i puberteten. Självmordstankar blev till försök, pga väntan till vård. Jag kan inte hålla ut längre. Real life expirement borde slopas. Det är en sjuk regel, vi som vart ute och levt med nytt namn bara kläder från andra avdelningen i 6 år borde ej tvingas vänta 1 ytterliga år på detta. I hop med utredning 1-3 år. Det tar ofta 3-6 år innan man får börja det är vansinne. Innan UG var jag 3-5 månader till testosteronbehandling, nu vet jag ingenting och är rädd. Rädd att de ska bli ÄNNU hårdare regler Ännu längre väntetid. Det klarar inte jag, och många andra. Vi har redan väntat för länge, vi behöver hjälp nu. Att ta detransitioners på STÖRRE allvar än oss, är en kränkning. De är 0.4-2% och vi resten 98% lever redan som de VARJE DAG. Det är så dysfori är. Det är en verklighet. De FÅR könsdysfori om de ångrar sig, vi har det redan varje dag! Fatta allvaret innan fler liv försvinner.